Gårdagens SR Studio Ett där jag medverkade med Mona Sahlin, Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism samt Abdikayse Aynan, grundskolelärare med lång erfarenhet av integrationsarbete i skolan bör utvecklas något. I den Nationelle samordnarens uppdrag ingår att utveckla metodstöd på nationell nivå vilket innebär, anser jag, att ta de lagrum som finns idag och utveckla metoder. Mona Sahlin var mycket tydlig med att det inte var hennes prioritet ett utan hon fokuserar på stödgrupper till de mödrar som ser sina barn lämna Sverige för enrollering i ISIS bland annat.
Jag kan ha synpunkter på den prioriteringen idag av fler skäl. Det första är att i den ålder som dessa flickor befinner sig är en brytning med föräldrarna inte ovanlig. Föräldrar, oavsett kultur, etnicitet eller religiös övertygelse upplever en brytning i den fasen av föräldraskapet och de flesta har spelat ut sin roll när unga vuxna blir vuxna. Problemet är vad dessa väljer att gå till. Ett självständigt liv eller att bli del av något annat. Som en stark gruppmentalitet. Som gängkriminalitet, automom vänster, extrem höger eller som idag, våldsbejakande repressiva religiösa rörelser.
För att adressera detta krävs annat som kompletterar än att bara högprioritera stödgrupper till föräldrar. Dessa grupper kan komplettera men aldrig vara den effektivaste åtgärden – dessa ungdomar håller på bli vuxna och brytningen är naturlig. Problemet är vad de går till. Få föräldrar har något att säga till om i de brytningstiderna, de flesta kan bara stå vid sidan av processen och hoppas på det bästa. Oftast går det bra med bara ett fåtal dikeskörningar, men ibland går det galet. Alla som är föräldrar vet med sig detta. Men.
Mest akut idag är ISIS för redan utsatta migrantgrupper i den diaspora som härstammar från Mellanöstern men vi får inte glömma de andra rörelserna. Vi måste finna bredare anslag som kan adressera övrigt. En väg är att tillämpa gällande lagstiftning som nationellt metodstöd. Ivar Arpi, SvD, är inne på detta och vi kan göra en enklare sammanställning av några få av de lagar som redan finns:
- Lag (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser: “Försök, förberedelse eller stämpling till och underlåtenhet att avslöja folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse”. Då skulle samröre med terrorgrupper i Syrien och Irak bli straffbart.
- Lag (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.
- Lagrummen mot hatbrott (Brottsbalkens 16 och 29 kapitel)
- Lag (2007:259) om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet (Även kallad FRA PUL)
Dessa lagar skulle, som ett nationellt metodstöd, om de kombinerades kunna adressera en rad akuta problem. Om vi kombinerar lagen mot finansiering med den mot den första, som förbjuder samröre, och lägger till hatbrottslagstifningen skulle vi kunna strypa mycket av den statliga och kommunala finansieringen av organisationer som bjuder in hatpredikanter eller andra uppviglare. Kombinerar vi samröreslagstifningen med FRA PUL får vi möjlighet att rikta in vår säkerhetsunderrättelsetjänst (ett begrepp för spaning inom rikets gränser) mot rekryterare till denna form av terrorism för att kunna lagföra dessa individer. En tidig åtgärd för att få bort rekryterarna från gatorna, samma rekryterare som snärjer unga män och kvinnor i sina garn och som vi inte når med föräldrastödsgrupper. Märk väl att det i detta inte finns en enda etnisk-, kulturell- eller religiös markör utan kombinationerna kan tillämpas på allt från autonom våldsbejakande vänster till densamma på högerkanten via religiöst motiverade terrororganisationer. Inför lagen är vi alla lika och det är finessen med lagstiftning. Elegant, eller hur?
Listan kan göras längre än så men jag stannar där för tillfället. Tillämpa dagens lagstiftning, i kombination med andra åtgärder, kommer räcka långt. Frågan vi måste ställa oss är vad som hindrar regeringen och den nationella samordnaren att ens vilja nå så långt. Vad den är rädd för. Och rädsla, är enligt min uppfattning, ingenting som är direkt en premierbar egenskap för någon regering. Än mindre för en nationell samordnare.
Något håller emot regeringen att fatta nödvändiga inriktningsbeslut. Något håller emot den Nationella samordnaren att förorda detta. Vi kan bara spekulera i vad.