Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
Helene Bergmans kolumn under långfredagen väckte många reaktioner. Det Bergman tar upp, den gradvisa anpassningen till en minoritetskulturs högljudda krav på positiv särbehandling, kan belysas ur ännu fler perspektiv samtidigt som detta är intimt förknippat med hur den nationella samordnaren nu skriver sin historia.
Jag var inne på några av dessa perspektiv i den intervju som Rebecca Uvell genomförde för sin podcast ”Borgarbrackan” samt artikeln i torsdags där jag pekade på slitningarna inom diasporan från Mellanöstern som nu kommer till Sverige.
När Shia-muslimer, som kommer från andra länder än Iran, arabisktalande kristna och judar som är vana vid att vara i minoritet och därmed anpassa sig till majoritetskulturen blir slitningarna med de sunnidominerade flyktinggrupperna ännu tydligare. De senare, sunnimuslimerna, som kommit genom åren är vana vid att i huvudsak vara i ett majoritetsförhållande. Med teologiska strukturer som verktyg att förtrycka minoriteter. De accepterar sällan eller aldrig att behöva inrätta sig i en majoritetskultur. Definitivt inte en sekulariserad kristen majoritetskultur.
Som majoritetskultur är dessa mer radikala sunnimuslimska grupper vana vid att sätta ramarna för samhällets värdegrund och normer i sina ursprungsländer. Något vi ser effekterna av i fler och fler utanförskapsområden. Nalin Pekgul, S-kvinnors förrförre ordförande har i flera artiklar och intervjuer berättat hur dessa kvarter nu förändras i snabbare takt. Jag har själv intervjuat kvinnor som bor i områdena Rinkeby-Husby-Tensta som berättar att vissa butiker i praktiken är stängda. De stärker även Pekguls bild om män som vägrar ta i hand med kvinnor när de hälsar. Denna kultur, hederskultur, står i direkt kommunikation med radikaliseringsmiljöerna. De delar ideologi och synen på kön, sexualitet, oliktänkande eller annan religiös uppfattning.
Detta sakförhållande är väl känt av experter som dr Magnus Norell som sedan länge pekat på dessa risker samt beskriver denna grundideologi i sin bok “Kalifatets återkomst.” Vi bör ha klart för oss att allt som IS / DAESH gör har stöd i Koranen på ett eller annat sätt. På samma sätt som det hedersvåld som praktiseras inom ramen för Islam även det har samma stöd i de konservativa bokstavstolkningarna. De reformerta tolkningarna, som tillåter sekularitet, trycks undan. Såväl i Mellanöstern som i Sverige.
Samtidigt börjar nu Mona Sahlin skriva sitt politiska testamente. I SVT Opinion Live menar Sahlin att
– Vi har inte gulligullat och kramats med några terrorister utan vi försöker hitta dem innan det gått så långt att man går med i en extrem rörelse.
Detta uttalande avviker markant från vad hon förde fram i SR Studio Ett när jag debatterade mot henne. I debatten fokuserade hon mer vid stödsamtal med mödrar och sade explicit att hon inte fokuserat på repressiva åtgärder utan hänvisade till att ”diskussioner pågick” i regeringen. Uttalandet kan rimligen inte tolkas på annat sätt att hon vill justera framtida historieskrivningar om hennes sista stora uppdrag i den svenska inrikespolitiken.
Att Sahlin kommer lämna till sommaren, då hennes två-årsförordnande går ut, stod klart i samband med Folk och Försvars konferens i Sälen i januari. Efterträdaren, eller efterbearbetningen av hennes prestation, är redan beslutad. Det finns heller ingenting som idag tyder på att Mona Sahlin kommer få en efterträdare i ordets rätta bemärkelse, snarare kommer de delar som kan återanvändas paketeras och placeras ut i någon form av befintlig linjeverksamhet. Om den nationella telefonlinjen överlever får vara osagt. Resultatet av Sahlins prestation, det som nu kommer överleva hoppackningen, kommer i varje fall flyttas från kulturdepartementet till inrikesdepartementet.
Mot hennes utsago står även det faktum att flertalet av såväl regeringens som hennes samarbetspartners och dialogpartners haft märkligt nära kopplignar till såväl moskén i Örebro som är överrepresenterat i produktionen av IS / DAESH-anhängare i statistiken samt även andra organisationer som står Muslimska Brödraskapet eller Dawa-rörelsen nära. Organisationer som uppbär skattemedel för sin verksamhet. En verksamhet i gränslandet till våldsbejakande radikalisering.
Och Mona Sahlin? Det finns tydliga tecken på att hon nu kommer göra en exit från den svenska politiska scenen i samband med sommaren. Börja om någon annan stans. På samma sätt som arbetet mot våldsbejakande extremism dessvärre även det måste börja om.