Almedalsveckan är nu slut för min del och min ambition att skriva om varje partiledartal försvann i gårdagens värmebölja. Även fast jag lyssnade på Sjöstedt, som gjorde sitt jobb för sina väljare, så tog den slut. För det stora flertalet tog Almedalsveckan slut redan under torsdagen då de flesta utställare och intresseorganisationer packade ihop. Vad Jan Björklund, Alliansens svagaste partiledare, har att förtälja intresserar mig inte.
Sjöstedt gjorde sitt jobb och vi kan konstatera att om en person skulle landa mitt i det svenska politiska landskapet efter ha levt på Mars i några år skulle den personen sannolikt spontant utbrista i varför vi bara hade tre partier som ville något och fem andra som mest mumlar. Endast Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet visar någon form av tydlig färdriktning för Sverige med tydliga ledare. Resten är mest att beteckna som mähän i olika grader. Vilsna, ängsliga samt utan egentligt självförtroende om vi undantar Annie Lööf. Centerpartiet har självförtroende men utan relevanta skäl till det. Partikassan på en miljard kan spela in.
Har Almedalsveckan ett värde? Definitivt. Partiledartalen är egentligen ointressanta men ger en legitimitet i form av inramning. I regel säger partiledarna redan förväntade utspel om vi undantar Åsa Romsons manshatartal i fjol som tog de flesta med överraskning. Det intressanta är vad som sägs på gator, torg och seminarier och här blev kontrasten till partiledartalen tydlig. Årets frågor – migrationen samt hotet från globala terrororganisationer – dominerade minst två dagars seminarier samt var ett ämne som i praktiken alla kunde ha en åsikt om eller något att säga. Det jag tar med mig är några, anser jag, viktiga erfarenheter:
Migrationen, och såväl riksdagens som regeringens oförmåga att möta utmaningarna kommer prägla svensk inrikespolitik för minst ett decennium till. Även om vi skulle stänga gränserna idag och bara ta emot kvotflyktingar är den skuld vi har arbetat upp så pass stor att det kommer ta minst en generation att få vardagen att fungera för dagens nyanlända. Bostadsbrist, inadekvat utbildning för vår arbetsmarknad samt mycket mer står som elefanter i det politiska rummet. Ju längre de tillåts stå där desto större blir risken att de börjar röra på sig okontrollerat. I bästa fall tutar de bara i sina snablar, sannolikheten är dock stor att det inte komma stanna där. Vi har rätt att förvänta oss en bättre logdans med elefanter i en porslinsbutik inom kort. Mehmet Kaplan, MP, och ansvarig för bostadspolitiken såg dock obekymrad ut när han gick på Visbys gator när jag såg honom, lika obekymrad som Gustav Fridolin, samma parti, inför dess utmaningar. Stefan Löfven såg mest ut som han inte ville vara kvar. Ibland funderar jag på om han ens vill ha jobbet som statsminister.
Nedan det samtal jag förde i ämnet i Dagens Samhälles tält med riksdagsledamoten Hanif Bali (M):
IS och all den terror den och andra organisationer står för samt radikaliseringen av Islam var det andra huvudämnet. Själv var jag med på Hanna Gadbans bokrelease av ”Min Jihad – jakten på liberal Islam” med tillhörande debatt. En debatt där vi fick uppleva hur Ibn Rushd-sfären metodiskt försöker störa ut. ”Muslimer för Fred och Rättvisa” försökte sig på deras vanligaste trick, att försöka delegitimisera panelen genom att säga att de inte var representerade. Moderatorn, Staffan Dopping, visade dock svart på vitt att samtliga organisationer hade antingen tackat nej sedan så långt som fyra veckor tillbaka eller inte svarat på mail. Ibn Rushd-sfären, med Omar Mustafa som förbundsrektor, tillämpar denna taktik ofta. Att först aktivt tacka nej för att sedan ändå skicka representanter som delegitimerar paneler genom att spela kränkta.
En tredje observation jag gjorde var kring den nationelle samordnarens verksamhet och person. Mona Sahlin kan ha haft en dålig vecka med röstproblem men det fanns något annat. Dels kan jag tycka att hon efter ett års verksamhet nu inte kan köra med sitt ”vi lär oss” längre och när hon rörde sig i Almedalen såg hon mest uppgiven ut.
Jag kan med viss lätthet anordna ett endagarsseminarium för vem som helst med namnkunniga experter så får de allt de behöver. Mona Sahlin har dessutom en historia av förnekelse. Hon förnekade aktivt förekomsten av hedersvåld ända tills de första dödsfallen och under resans gång manövrerade ut och förminskat bland annat Nalim Pekgul som varnat tidigast. Sedan tog det tid för Mona Sahlin att lära sig det området. Nu ser vi hur mönstret går igen och jag tror nog att Sahlin är medveten om det och vilken låg trovärdighet hon har hos bland annat Säkerhetspolisen och polisen som har att hantera detta. Hennes bild när hon tog jobbet var att det skulle bli en enkel resa, att få arbeta främst mot högerextremism tillsammans med Expo men verkligheten ville annorlunda.
Aldrig har det varit så tydligt att Almedalsveckan är två veckor i en. En för partiledarna att leva i, i sin bubbla, en annan på seminarier, gator och torg. Årets vecka, med det jag tar med mig, kan visa sig vara en av de mer dramatiska även fast dramatiken och effekterna kommer under hösten och våren 2016.