Den Nationella Samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, lämnade i förra veckan in sin delrapport till kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP). Som omedelbar åtgärd, inom några veckor, kommer en första åtgärd genomföras – en nationell telefonlinje för anhörigstöd. Samtidigt har Stockholms stad nu utsett somaliern Abdi-Nur Isse till samordnare i kommunen. Isse har en bakgrund som enhetschef i Rinkeby stadsdelsförvaltning och ordförande i Somaliska Riksförbundet.
Rapporten, tämligen omfångsrik i antalet sidor, är dock tämligen tunn. Rapporten kännetecknas av upprepningar samt att ingen i samordningskansliet grundligt gått igenom såväl innehåll, språk samt förslagen i sig. Rapporten ger intryck av att vara ett ”klipp och klistra” dokument där de olika departementen och myndigheternas syn på samordningsarbetet utan närmare eftertanke klistrats in. Rapporten uppvisar endast små spår av redaktionell eftertanke. Intrycket förstärks av att i de förslag som redovisas, med fokus på civilsamhälle och frivilligorganisationer, saknas mekanismer för kontroll och uppföljning. Ingenting nämns om riskerna för infiltration eller hur sådan skall hanteras. Mona Sahlin skall dock inte lastas ensam för det magra, och motsägelsefulla, utfallet. Det är ingen hemlighet att sprickorna i regeringen är stora inom detta område samt att Mona Sahlin hade förväntat sig en annan utveckling av uppdraget när hon tackade ja till det. Att det skulle handla mer om högerextremism och i praktiken inte alls om islamism eller radikaliserad Islam. Hon har blivit sin egen karriärs fånge som uppdraget utvecklar sig och frågan är om hon ens hade erbjudits detta idag då det helt ändrat karaktär med en verklighet som sprungit ifrån henne.
Valet av somaliern Abdi-Nur Isse till samordnare i Stockholms stad förstärker bilden av en nationell och kommunal samordnarfunktion i ett stadium av total förvirring. Isse har ett gott renommé i integrationssammanhang men utnämningen av honom är inte utan komplikationer.
För det första är han somalier. Somalier är den grupp i den muslimska diasporan som står lägst. Sannolikheten att en turk, kurd, irakier, syrier eller egyptier, som ingår i ett salafistiskt nätverk, skulle prata med en delvis sekulariserad och integrerad somalier måste betecknas som i praktiken osannolikt. Internrasismen i den muslimska diasporan är ingenting som den politiska ledningen i Stockholms stad tycks vare sig känna till, än mindre ta hänsyn till.
För det andra kännetecknas den muslimska diasporan av starka klankulturer, den arabiska och nordafrikanska diasporan utgör inget undantag och kanske starkast är den i den somaliska grupperingen. Vissa av de mord eller mordförsök som vi sett i Stockholm under försommaren bär kännetecken av att vara just klanrelaterade i samma nationella diaspora. Genom att utse Issa, som representerar en klan och den muslimska nationalitet som internt står lägst kan de två miljoner kronor som staden anslagit visa sig vara pengar i sjön. Som dessutom förvärrar situationen genom att skapa onödiga spänningar då en nationalitet och klan ges ett förtroende som de andra inte får.
Arbetet med att motverka extremism och våldsbejakande politiska rörelser hoppar vidare på kryckor, styrd av dogmer, inkompetens och prestige. Då blir det inte bättre än så här, en politik som faktiskt riskerar att försämra situationen och inte förbättra den.
Signalpolitik när den är som sämst.