Flertalet ledarredaktioner samt debattörer, inklusive Aftonbladet, ropar idag i samfälld kör om hur vi skall kunna skydda oss bättre mot terrordåd som det i Bryssel. Den nationelle samordnaren, Mona Sahlin, kliver fram i Dagens Samhälle och menar att vi befinner oss på ett sluttande plan i en artikel som väcker en del frågetecken. Mona Sahlin menar att vi befinner oss på ett sluttande plan och lägger över ansvaret för radikalisering på författare till olika texter. Vilka texter, och därmed vilka författare, hon avser framgår inte. Hon berör inte med en rad den inneboende konflikt som vi nu ser mellan vår demokrati och de som vill annat på något sätt. Hon väcker fler frågor än svar och skapar en osäkerhet kring var hon själv står, och var regeringen står och menar.
Lägger vi sedan statsministerns presskonferens vid sidan av debatten och det som hänt i Paris och i Bryssel blir allt ännu märkligare. Breivik lyfts fram gång på gång som jämförelse och även fast han ensam dödade på egen hand fler än vid dessa attentat så missar Sahlin och en avsevärd mängd professionella åsiktsleverantörer att det finns ett par grundläggande skillnader i händelserna.
Breivik, likt skolmördaren i Trollhättan, var ensamma. De planerade, förberedde och genomförde sina attentat helt ensamma. IS, och andra liknande, har en organisation bakom som delar världsbild och svarar för finansiering och avancerad rekrytering samt utbildning av terroristerna. Det är tämligen anmärkningsvärt att detta inte berörs mer när jämförelsen dyker upp gång på gång.
Något annat som vi inte heller har berört är fragmenteringen i det som vi nu ser som hot, som spär på fördomar och paranoia. Den diasporan som kommer från Mellanöstern och Nordafrika är långt ifrån homogen. Vi har arabisktalande kristna, judar, shiamuslimer och sunnimuslimer att hantera. Inbördes har dessa mer än tusenåriga konflikter med sig i bagaget och vi måste börja lyfta fram vilka som är drivande i konflikterna i Europa. Det är, utan tvivel, radikala sunnimuslimer. Radikala sunnimuslimer är även den grupp som dels är överrepresenterad som organiserade samt att de mer fundamentalistiska är de som har svårast att integreras och assimileras in i den svenska samhällskroppen. Det finns skäl till detta.
Judar, arabisktalande kristna och stora grupper av shiamuslimer som kommer från andra länder än Iran kommer alla från minoritetsmiljöer. Där de levt i minoritet i mer än tusen år. De har med sig i sin kultur en förståelse av vikten av anpassning till en majoritetskultur. Sunnimuslimer är oftast i majoritet. De sunnimuslimer som nu kommer till Sverige och andra europeiska länder har det omvända synsättet. De är vana att vara i majoritet och har som grupp inte någon erfarenhet, eller vilja, att anpassa sig. Det är en av grunderna för den mycket märkliga debatten vi ser om badtider.
Även inom sunniislam finns det politiskt – ideologiskt olösta konflikter som den mellan Muslimska Brödraskapet och wahhabismen där bägge vill representera detta ”ett Islam”. Ett Islam som där det å ena sidan pågår en reformistisk teologisk dialog inom bland annat den korantolkning som heter Maliki som strävar efter att anpassa tolkningen vartefter samhällen utvecklas, å andra sidan vill gå tillbaka till en krigisk och brutal rättskipning enligt den korantolkning som ryms inom den Hanbalitiska skolan men där även Muslimska Brödraskapet gör anspråk på att stå för ”den rätta” våldsbejakande bokstavstolkningen.
Vi förmår inte se skillnad på den blide, nästintill försynte, rektorn vid imamskolan i Rabat som fnissade åt min hustrus försök att beslöja håret och först efter vår rundvandring upplyste henne om att någon slöja behövde inte hon alls bära eftersom hon är kristen men att han uppskattade gesten och Wassim Kempson, föreläsare vi Sveriges Förenade Muslimers konferens i Göteborg den 26-27 mars. Kempson, konvertit, är uttalad motståndare mot västvärldens liberalisering som samkönade äktenskap samt rör sig i kretsar där kvinnomisshandel är accepterat samt att Hamas ses som vänner. Sveriges Förenade Muslimer har tidigare bjudit in personer med extrema kopplingar som dokumenterats ibland annat Uppdrag Granskning med skattemedel som finansiering. Och det finns mer tveksamheter i hur vi agerar som stat.
Branden i den sunnimuslimska Dawa moskén juldagen 2014 fördömdes direkt som ett rasist-dåd av inrikesminister Anders Ygeman trots att undersökningen visade annat i efterhand. Den Assyriska turabdinföreningens lokaler vandaliserades bara tio dagar senare utan att ett pip hördes från någon regeringsföreträdare. Tjugofyra ministrar såg åt ett annat håll eller hade viktigare saker för sig. Tystast var de som bara tio dagar tidigare skrikit rasist högst av alla. Som inrikesminister Anders Ygeman. Som kulturminister Alice Bah Kuhnke. Som civilminister Ardalan Shakarabi. Som Mona Sahlin. Som Henrik Arnstad. De kom alla undan denna oförmåga utan att kritiseras och sänder därmed signalen att likhet inför lagen inte är något som längre är aktuellt.
Vi bör fråga oss, och alla dessa regeringsföreträdare och debattledare, om likabehandling är något som genomsyrar deras arbete till vardags.
Vi kan fundera något på tidens ting. Den uppenbara bristen på bildning och helhetsperspektiv från regeringens, men även oppositionens, sida ser så här långt ut att bara öka motsättningarna. Bristen på nyanserad debatt och folkbildning samt den otydlighet som den nationelle samordnaren representerar spelar bara polariserande krafter i händerna. Bristen på kompetens kommer bara leda till trubbiga åtgärder och förvärra situationen.